En spännande tid till mötes

Nu är det snart dags. Dags för mig att agera nämndeman i Tingsrätten. Jag har idag varit på en kortare introduktion och rundvandring i Tingsrättens lokaler i Halmstad. Nu känns det helt plötsligt verkligt.

När jag i förmiddags steg innanför dörrarna på Tingsrätten möttes jag av två väktare som bad mig lägga alla lösa föremål i små lådor av plast och att placera mitt bälte på samma ställe. Det är inte varje dag det är säkerhetskontroll men idag var det tydligen lite högre risk. Jag gick igenom stålbågen utan att höra några varningsklockor och väktarna log åt mig och sa ”Det där gick ju bra”. De verkade lägga märke till min villrådighet och nickade när jag konstaterade att trappan ledde till receptionen på andra våning. Jag tackade och gick.

Där uppe möttes jag av en telefontalande polis. ”Ojsan” tänkte jag högt och med ett pirr i kroppen gick förbi och fram till luckorna i glas där jag tittade åt en kvinna en bit innanför samtidigt som jag ringde på klockan. Efter en kort stund kom en man med grånat skägg och öppnade en av luckorna. Jag delgav honom mitt ärende och han svarade att han var den jag sökte. Jag förklarade vem jag var och han tittade frågande på mig en kort stund. ”Javisst ja, det är du. Jag kommer ut och möter dig”. Rundvandringen hade börjat.

Oväntat möte

Jag fick snabbt klart för mig varför det var väktare och poliser i lokalen när jag stötte på Leif Silbersky i korridoren. Det gällde Charkas, det stora assistansmålet. Det är ett stort mål som handlar om stora summor pengar från olika felaktigt grundade bidrag som i vissa fall ska ha förts ut ur landet. Nämndemännen i det målet har inget annat mål under tiden eftersom det är så stort och krävande. En nämndeman sitter i samma mål hela tiden. Om någon blir sjuk får denne inte komma tillbaka eftersom det gäller att ha den kompletta bilden klar för sig.

Visandes lokalerna förklarade och beskrev min ciceron hur och var saker händer och hur jag ska ta mig till rätt plats när det väl blir dags. Vi tittade in i stora salen där det för tillfället var paus och jag fick förklaring till varför åklagaren sitter där han/hon gör. Möjlighet till reträtt vid fara eller hot. Jag reflekterade över att tilltaladebänken nästan hade lika många platser som åhörarbänken.

Ideella krafter behövs

Vi gick vidare till Nämndemannarummet, jag fick se häktesrummen, garaget och de andra salarna. Jag mötte två häktesvakter och sex nämndemän men inga förhärdade brottslingar. Vi pratade om vittnesstöd och det fantastiska ideella arbetet som Brottsofferjouren ställer upp med. Vi avslutade genomgången med att skaffa mig ett passerkort och ta den rätta vägen in i lokalen för att se att allt fungerar som förväntat. Jag tackade och vi sa adjö, övertygade om att ses igen.

Sen gick jag och köpte ett par jeans.

===

Nu börjar allvaret och det ska bli ruskigt intressant och förhoppningsvis utvecklande.

Annonser

Om sandlyckan

Här skriver jag ner tankar om vad som händer omkring mig. Det pågår massor av icke-fungerande debatter som inte leder någonvart och här kommer försöka titta på några av dessa ämnen på sätt som inte görs på så många andra ställen. Jag ska försöka lyfta fram saker som tycks ha förbisetts.
Det här inlägget postades i demokrati, juridik och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s